Innan vi åkte hem till Sverige igen så tog vi en promenad i kvarteret där våra kompisar bor och pallade några frukter från ett vildväxande Yuzuträd. Vi tänkte pressa ur saften och frysa in, riva av och torka skalet och försöka odla nya träd från frukternas kärnor/frön när vi kommer hem.
Andreas, min kompis Chiyakos pojkvän är snickare och väldigt intresserad av verktyg. Så det blev förstås en tur med honom till Sasuke i knivparadiset Sakai City. Jag var riktigt sugen på att slå till på ännu en kniv av denne mästare, men jag hejdade mig.
I detta rum har far lärt son smida i fem generationer.
Fika och beundran.
Jag och Klara bodde hemma hos två japanska kompisar under nästa hela semestern. Yuichiro och Chiyako med familjer. Jag har spelat musik ihop med dem sedan vi spelade in en CD tillsammans i studion Abbey Road i London 2008.
Mitt klädprojekt når nya framgångar. En dag besökte jag, Klara, Chiyako och hennes svenska kille Andreas varuhuset Hankyu, ett jättestort varuhus inne i centrala Osaka. Denna helg presenterades japanskt hantverk på en av våningarna.
Anledningen till att vi gick dit var att den japanska knivsmeden som jag träffade på min förra resa till Japan var där med sina knivar. Sasuke är den sista nu levande traditionella saxsmeden i Japan. Smed i 22a generationen och just saxsmed i 5e generationen.
Bland alla hantverkare hittade jag min stora förvåning en jenastillverkare!
Jeansen designas, vävs och sys i Japan och på plats på Hankyu var grundarna till företaget. Till en början så tillverkade de bara jeanstyg, men inga jeans. För att visa sina tyger så började de sy upp jeans för hand. Fler och fler ville köpa jeansen, när efterfrågan ökade så de började de tillverka fler. I dag går det att köpa jeansen i 20-25 butiker i Japan, men det var kul att köpa jeansen från de som designat dem och äger företaget. Jag fick nöja mig med en bild ur en tidning på mannen som väver dem.
Förra gången jag var i Japan så träffade jag en dokumentärfilmare som heter Shohei Shibata. Hans senaste film handlade om dashi och sojasås. Dashi är en buljong som man kan säga är grunden till all japansk matlagning och tillverkas av ett sjögräs som heter kombu och en torkad fermenterad fisk, katsuboshi. Att tillverka katsouboshi tar två år och att tillverka sojasås enligt traditionella metoder tar ett år. Shohei arbetade under två år med denna film och inför arbetet med filmen letade han upp de absolut bästa tillverkarna i Japan som fortfarande arbetar med traditionella metoder.
Via mailkontakt fixade Shohei så att vi fick besöka sojafabriken i filmen. Sawai i Kyoto. En 120år gammal sojasåsfabrik som enligt Shohei tillverkar den bästa sojan i hela Japan.
Två kompisar följde med och tolkade eftersom de inte talade engelska i fabriken.
Här är vi och familjen som äger och driver fabriken.
I vanlig ordning passade jag på att hamstra. Det blev strax under 30st flaskor i packningen.
Mitt klädprojekt rullar på. Att som med maten, inte heller köpa några kläder i butiker, utan istället köpa kläderna direkt från de som tillverkat dem. Helst också tyg från de som tillverkat det. Men t.ex. bomullen från de som odlat den, tråd från de som spunnit den, tyg från de som vävt det, förstår jag är ganska svårt. Så jag får se hur långt det går att dra detta.
Nu har det i alla fall gått tre år och under den tiden har jag köpt:
3st skjortor, tillverkade av Musa Skrädderi på Odengatan i Stockholm, av linnetyg från Växbo Lin
3st stickade islandströjor av Adalheidur Gudmundsdottir
1st stickad norsk kofta av Inger-Lise Andresen
1st par tofflor i naturgarvat renskinn av Kero i Sattajärvi
Här är min första keps och kvinnan som gjort den. Tyvärr fick jag inte med mig namnet på henne.
Materialet på utsidan är gamla förkläden och på insidan gamla kimonos.
Klara kom och semestrade med mig efter turnén.
På tempelmarknaden med kepsarna fanns allt.
Här sticker det fram några svärd ur en hög med vintage tyger och kimonos.
Hade jag haft plats i packningen så hade jag köpt med mig lite mossa hem.
Husfadern 